Hej Lemo(Emot, Liv)

Usch, jag hatar att må såhär. Händer normalt typ tre gånger om året att jag känner såhär.
Mitt liv är så otroligt tråkigt. Allt är bra och okje. Alla är snälla och ingen säger vad dom tycker. Inget händer. Jag går runt och ALLT är okej. Mitt liv ska inte vara okej. Går runt på gatorna och hemma som en fucking zombie. Vad ska man göra. Många nöjer sig säkert med det och gillar det. Kan jag förstå om man har ett jävlit jobbit och komplicerat liv till vardag. Då kan jag fatta att det kan vara skönt att allt för en gång skull är okej. Men jag får panik.
Mitt liv är ju låååångt ifrån okomplicerat och så men jag måste ha det så till viss del. Jag känner inte att jag lever annars.
Mina vänner gillar inte när jag mår såhär. Ingen gör det iförsig och tydligen är jag inte så bra på att dölja det. Brukar vara bra på att dölja saker (mina känslor). Min bror frågade igår vad det var som var fel. Han sa att han märkte det tydligt. Han har aldrig sett mig gråta. Det säger väl det mesta? Nej, jag brukar inte visa mina känslor. Folk fattar inte.
Brukar även försöka bespara mina vänner med när jag känner såhär för det är ofta då jag gör dumma grejor. Otroligt dumma grejor ibland som jag går runt och har ångest över sen. Gillar det mycket mer än att bara vara och må okej. Nu kommer ju dock mina närmsta vänner med all säkerhet veta hur jag känner men jag struntar i det. Dom känner mig så pass bra att dom vet att jag klarar mig..
Klart som fan jag klarar mig. Det gör jag alltid, men det drabbar ju oftast inte bara mig.
Dom personerna som råkar illa ut vet jag ju inte är lika starka som jag.
Okej, slutsatsen av det hela är tydligen att jag är världens egoistiska människa...
nu ska jag gå och göra nåt som känns

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0